Elden vi bär på.
Allting blir lite suddigt, ett kort ögonblick av förvirring innan allting stålsätter sig. Jag känner hur varenda muskel i min kropp spänner sig och slappnar av, som för att kolla att de är beredda. Min puls ökar och jag känner hur varenda fiber i min kropp fylls på med adrenalin.
Hela min kropp njuter av detta. Den känns som om den aldrig varit sjuk, aldrig varit skadad.
Det känns om om den aldrig känt någon annan känsla än just denna.
Den har aldrig varit starkare. Den har aldrig varit så medveten om allt den är kapabel till, varenda muskelfäste i min kropp brinner av iver. En eld har tänts inom mig och jag vet inte om jag ska låta den brinna eller försöka kväva den.
Det susar i öronen och jag känner igen vad som håller på att hända. Jag är arg. Jag är rasande. Jag är beredd på att slåss.
Jag inser att jag omedvetet testar musklerna i högerarmen, musklerna vet precis vad de ska göra och väntar bara på att släppas loss.
En viskning sprids i min kropp: "Gör det." Jag känner mig illa till mods. Viskningen ökar i volym. "Gör det!"
En viskning sprids i min kropp: "Gör det." Jag känner mig illa till mods. Viskningen ökar i volym. "Gör det!"
Viskningen går över till ett vrål som suddar ut allt annat ljud runtomkring mig:
"GÖR DET! GÖR DET GÖR DET GÖR DET!"
Jag fokuserar på att hålla händerna stilla, söker efter reson, söker efter ett alternativ. Det är tyst.
Hjärnan är avstängd just nu, det är bara elden som svarar.
"Gör det."
Musklerna spänner, slappnar av, spänner, slappnar av. Jag fokuserar på att bara andas som jag märker att jag har börjat göra väldigt tungt. Jag är inte anfådd, jag är inte trött. Jag fyller lungorna med luft, andningen störs av hammaren som slår i mitt bröst.
Andas in, andas ut. Det är allt jag behöver göra nu. Fokusera på det! ANDAS!
ANDAS! ANDAS! ANDAS!!!
Det känns som att mitt bröst ska explodera av de våldsamma slagen från hjärtat.
ANDAS ANDAS ANDAS!!!
Jag fokuserar på att ta djupa andetag. Stänger ute världen runtomkring. Min strid är inuti.
Händerna skakar och jag tvingar dem att greppa om mitt paraply. Enbart för att jag ska veta var de är någonstans.
Andas... andas... andas...
Efter vad som verkar vara flera timmar så händer något.
Eldens fladdrar till. Den försöker igen. "Gör det!"
"Gör det."
"Gör det..."
Jag känner hur elden fladdrar till ännu mer.
"NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ!"
Hjärnan är på igen.
Reson tar över.
Musklerna är arga. Långsamt, långsamt känner jag hur adrenalinet släpper och jag skakar ännu mer.
Hela min kropp skriker åt mig. Den är arg och besviken. "DU HADE INGEN RÄTT!" jag skakar fortfarande.
"JAG VAR BEREDD!!!"
"Jag var beredd..."
Elden pyr nu. Inte helt släckt. Men långt ifrån det inferno som nyss hade mig i sitt grepp.
En del av mig har förnekats. En del av mig hade gjort sig redo för en enda sak och den blev nekad sitt syfte.
En del av mig har förnekats. En del av mig hade gjort sig redo för en enda sak och den blev nekad sitt syfte.
Jag förstår den, under vad som kändes som en evighet var jag ett osäkrat vapen som aldrig fick avfyras.
Jag var ett svärd ur sin skida som aldrig fick smaka blod.
Jag var raseri och jag fick inte släppas loss.
10 minuter tidigare står jag på en fullpackad spårvagn och folk fortsätter att strömma in. Det är redan för trångt för att det ska vara bekvämt.
En ung kille och 3 tjejer hoppar på tåget och den unga killen trycker upp mig mot en vägg för att lämna plats åt tjejerna.
"Du vet att det står någon bakom dig va?" frågar jag.
"Jajajaja...." får jag tillbaka. "Det är trångt, so what"
"Men varför hoppade du på då?" frågar jag.
"Jaha?! Skulle jag skita i att åka hem eller?"
Jag säger ingenting, orkar inte ta diskussionen.
Han pratar med sina tjejkompisar och jag hör honom ge gliringar mot mig.
"Hattnisse här bakom är ju så jävla munter"
Vilken fantasi killen har.
Några hoppar av, lite utrymme frigörs och vi kan stå ganska bra.
Killen fortsätter vara dryg.
Ser honom ta sats och slår in i mig med hela kroppen och försöker maskera det som om han tappade balansen.
"Så det kan gå!" Säger jag, drypande av ironi.
"Nu är han minsann trevlig?! Nu när det finns plats!"
Allting blir lite suddigt, ett kort ögonblick av förvirring innan allting stålsätter sig. Jag känner hur varenda muskel i min kropp spänner sig och slappnar av, som för att kolla att de är beredda. Min puls ökar och jag känner hur varenda fiber i min kropp fylls på med adrenalin...
Kommentarer
Postat av: Jokko
Vad fan var det här för en mupp? Intressant skrivet Lajjas. Alltid tänkt tanken, vad fan händer om man släpper sina tyglar och går loss på någon som inkräktat ens värld på det vidrigaste sätt. Man är ingen streetfighter, det enda man kan få på köpet är en rättegång eller jävla massa problem och sår. Starkt att hålla tillbaka!
Trackback
