Gary Oldman, en av våra många beskyddare.
Det finns en kille som jag sett flera gånger i Alvik, men även på flera andra ställen längs tunnelbanans gröna linje ut mot Vällingby.
Han står ofta nere vid spärrarna och rutinmässigt kollar att de fungerar och ser bra ut. Han hälsar på folk som kommer in och ut och håller med vaksamma ögon koll på vad som händer på tunnelbanestationen.
Ibland är han uppe på perrongen och han spejar ut över folket som kliver av, kliver på och som står och väntar på rätt tåg.
Prydligt klädd, och med välansatt skägg står han resolut och inget verkar undgå hans blick. Hans bruna ögon söker överallt och han har stenkoll på vad som försiggår. Han är dessutom lite lik Gary Oldman när man ser honom.
Han står ofta nere vid spärrarna och rutinmässigt kollar att de fungerar och ser bra ut. Han hälsar på folk som kommer in och ut och håller med vaksamma ögon koll på vad som händer på tunnelbanestationen.
Ibland är han uppe på perrongen och han spejar ut över folket som kliver av, kliver på och som står och väntar på rätt tåg.
Prydligt klädd, och med välansatt skägg står han resolut och inget verkar undgå hans blick. Hans bruna ögon söker överallt och han har stenkoll på vad som försiggår. Han är dessutom lite lik Gary Oldman när man ser honom.
Förutom att hålla koll på spärrarna och på folket vid stationerna så har han vid Alvik ofta koll på räckena uppför trappan som leder upp mot Traneberg. Han går längs vägen som leder från stationen till trappan och håller en hand på räcket hela vägen. Ifall någon skulle vara i vägen så släpper han handräcket och springer runt personen för att hårt och bestämt slå ner handen på räcket igen.
Ibland står han bara nedanför trappan och hälsar på de som ska upp för trappan med ett hej och en nick.
Han är inte anställd av SL. Han är nog inte anställd någonstans.
Mest sannolikt är detta en tvångstanke han bär på. Han måste göra de här sakerna på de olika stationerna på gröna linjen annars... ja... annars vad?
Troligen håller hans hjärna honom fången på just detta område. Kanske är det det som får honom ut genom dörren? Han måste kolla in Alviks station, Islandstorget, Åkeshov och flera andra för att han måste.
I timmar så kollar han spärrar, handräcken, personer och trappor. Allt ska gå rätt till.
En vän till mig hade sett en liknande individ. Han, om jag minns rätt, gick över en väg, fram och tillbaka, fram och tillbaka i flera timmar. När min vän berättade om det här så frågade han: "Undrar när hans hjärna låter honom sluta."
Den frågan fastnade hos mig och jag kunde inte undgå att undra samma sak om Gary Oldman på Alviks tunnelbanestation.
När får han gå hem? När är alla spärrar ok, när är handräcket godkännt, och när är han helt nöjd med oss resande och vår prestation?
En del av mig tycker synd om honom, fångad i hans egen kropp, en vilja han inte kan förklara som tvingar honom till att göra allt ovanstående. Dag ut och dag in.
En annan del undrar: "Vet han något som inte vi vet?"
Denna mani är kanske något helt annat? Det kanske inte bara är en fix idé att kolla spärrar och handräcken. Det kanske är något större?
Det finns flera olika människor som har liknande beteenden. Men kanske med olika inriktningar?
Tänk nu, bara för en stund, att det är något annat som manar dessa människor till att göra detta? Att det finns något/någon som förklarar för dessa människor att detta måste göras.
Kanske beskyddar de oss genom att göra dessa saker? Kanske är det ett sätt att behålla den balans vi andra tar för givet? Ifall dessa människor skulle ge upp kanske allting skulle gå fel? Alla de fysiska lagar vi vet om och lever efter kanske skulle ge vika? Kanske håller de undergången borta, en dag i taget, genom att göra just detta?
Jag är inte religiös eller allmänt troende på någon högre makt egentligen, men alla har någon gång underhållit tanken på någon kraft eller något väsen som vi inte kan förklara.
Tänk ifall dessa människor med vad vi kallar tvångstankar egentligen är här för att se till att vi inte går under helt?
Kanske är det lättare för mig att känna att de har en mening bakom det de gör, att de känner en stolthet och att de kan titta på oss och tänka: "Jag gör det här för er skull".
Kanske är detta bara en positiv tanke för att slippa tänka att de faktiskt är fångade i sin egen kropp. Att de tvingas upprepa meningslösa saker timme ut och timme in, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Gary Oldman går kanske upp varje morgon mot sin vilja, mot sitt bättre vetande och gör allt det här. Han kanske förstår att det är meningslöst och att det inte spelar någon egentlig roll om han står och kollar spärrarna i Alvik.
Men hans hjärna låter honom inte sluta.
Då hoppas jag innerligt att han gör detta av någon anledning, att han vet något som inte jag vet. Jag hoppas för hans skull att han har ett kall. Att han har en motivation och känner någon form av ro eller glädje eller stolthet i att han gör detta. Jag hoppas han tror att han gör det för allas vår skull.
För jag kan inte tänka mig ett värre fängelse än min egen kropp som varje dag tvingar mig att göra saker jag inte vill medans jag hopplöst tittar på och tyst ber om att få sluta.
Ibland står han bara nedanför trappan och hälsar på de som ska upp för trappan med ett hej och en nick.
Han är inte anställd av SL. Han är nog inte anställd någonstans.
Mest sannolikt är detta en tvångstanke han bär på. Han måste göra de här sakerna på de olika stationerna på gröna linjen annars... ja... annars vad?
Troligen håller hans hjärna honom fången på just detta område. Kanske är det det som får honom ut genom dörren? Han måste kolla in Alviks station, Islandstorget, Åkeshov och flera andra för att han måste.
I timmar så kollar han spärrar, handräcken, personer och trappor. Allt ska gå rätt till.
En vän till mig hade sett en liknande individ. Han, om jag minns rätt, gick över en väg, fram och tillbaka, fram och tillbaka i flera timmar. När min vän berättade om det här så frågade han: "Undrar när hans hjärna låter honom sluta."
Den frågan fastnade hos mig och jag kunde inte undgå att undra samma sak om Gary Oldman på Alviks tunnelbanestation.
När får han gå hem? När är alla spärrar ok, när är handräcket godkännt, och när är han helt nöjd med oss resande och vår prestation?
En del av mig tycker synd om honom, fångad i hans egen kropp, en vilja han inte kan förklara som tvingar honom till att göra allt ovanstående. Dag ut och dag in.
En annan del undrar: "Vet han något som inte vi vet?"
Denna mani är kanske något helt annat? Det kanske inte bara är en fix idé att kolla spärrar och handräcken. Det kanske är något större?
Det finns flera olika människor som har liknande beteenden. Men kanske med olika inriktningar?
Tänk nu, bara för en stund, att det är något annat som manar dessa människor till att göra detta? Att det finns något/någon som förklarar för dessa människor att detta måste göras.
Kanske beskyddar de oss genom att göra dessa saker? Kanske är det ett sätt att behålla den balans vi andra tar för givet? Ifall dessa människor skulle ge upp kanske allting skulle gå fel? Alla de fysiska lagar vi vet om och lever efter kanske skulle ge vika? Kanske håller de undergången borta, en dag i taget, genom att göra just detta?
Jag är inte religiös eller allmänt troende på någon högre makt egentligen, men alla har någon gång underhållit tanken på någon kraft eller något väsen som vi inte kan förklara.
Tänk ifall dessa människor med vad vi kallar tvångstankar egentligen är här för att se till att vi inte går under helt?
Kanske är det lättare för mig att känna att de har en mening bakom det de gör, att de känner en stolthet och att de kan titta på oss och tänka: "Jag gör det här för er skull".
Kanske är detta bara en positiv tanke för att slippa tänka att de faktiskt är fångade i sin egen kropp. Att de tvingas upprepa meningslösa saker timme ut och timme in, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Gary Oldman går kanske upp varje morgon mot sin vilja, mot sitt bättre vetande och gör allt det här. Han kanske förstår att det är meningslöst och att det inte spelar någon egentlig roll om han står och kollar spärrarna i Alvik.
Men hans hjärna låter honom inte sluta.
Då hoppas jag innerligt att han gör detta av någon anledning, att han vet något som inte jag vet. Jag hoppas för hans skull att han har ett kall. Att han har en motivation och känner någon form av ro eller glädje eller stolthet i att han gör detta. Jag hoppas han tror att han gör det för allas vår skull.
För jag kan inte tänka mig ett värre fängelse än min egen kropp som varje dag tvingar mig att göra saker jag inte vill medans jag hopplöst tittar på och tyst ber om att få sluta.
Elias och den magiska motionssimningen!
Idag tog jag ett stort steg i min framtida karriär som Legitimerad snygging.
Tips: Har du inte simmat på tusen år, ta det lugnt.
Jag gick och motionssimmade.
Efter att ha upptäckt att alla badbyxor jag köpt under årens lopp antingen förtvinar och dör eller så får de nog av att aldrig användas och dra så köpte jag ett par nya. Eller Sanna gjorde. För 100 kronor. Helt ok.
De är röda, blåa och grå. Jag kallar dem Blixten. Sen heter det ju ett PAR badbyxor så jag får väl kalla dem för Blixtar.
I vilket fall så åkte jag och Blixtar till Åkeshovs simhall med tanken: "Motionssimma är för det första asmekkigt att skriva eftersom man inte vet hur många "S" det ska vara i mitten, men dessutom är det ju något som bara pensionärer gör? Eller?"
Efter att ha klivit av betydligt tidigare än vad jag är van vid så går jag med raska steg mot simhallen.
Och går fel! Jag tänker direkt: "Börja inte meningar med en konjunktion Elias!" Sen tänkte jag:"Varför tänker jag på konjunktioner nu?" Sist av allt tänkte jag:"Hur i helvete kan du gå fel när du ser byggnaden framför dig?! Skärp dig nu, folk tittar ju konstigare än vanligt på dig."
Jag skyllde på att vägen jag gick på var alldeles för knepig för vanliga dödliga att gå på så jag gick tillbaka en bit och gick rätt istället.
Efter att ha betalat inträde och gjort hela den renande ritualen man måste göra innan bassängen så var jag redo för att bränna fett!
"Haha! Vad långsamt de simmar!" Hoppas jag att jag tänkte och inte sa. Ingen verkade reagera så jag tror att jag är safe.
När jag klivit ner i den varma poolen märker jag att jag är lätt som en fjäder och tänker att detta säkert inte blir några som helst problem. Simmar i en timme och sen drar jag hem som en ny man.
Det slutade med att jag skvätte omkring som ett drunkningsoffer i en halvtimme och drog hem som en gammal man.
Tips: Har du inte simmat på tusen år, ta det lugnt.
När man var liten kunde man plaska runt en hel dag utan att känna av det. Idag som en 3 decennier gammal pojkspoling kan man knappt simma en längd utan att kroppen artigt men bestämt frågar: "Ursäkta, men vad i helvete pysslar du med? Det här är inget vi brukar göra." När jag tvingat kroppen att göra som jag säger så börjar den motvilligt tycka att det är ganska ok det här med att simma.
Kommer ni förresten ihåg de där som simmade långsamt? Om de simmade långsamt så simmade jag med negativ fart. Det gick sjukt långsamt och började man anstränga sig för att inte bli omsimmad av 100 kilo Agda Jönåker på cirka 60 bast så skrek kroppen igen att den inte riktigt ville vara med.
Jag fick putta skammen åt sidan och tänka att jag ialla fall blir snygg och smärt av detta eviga plaskande som mer påminde om scenen i filmen Hajen där en tjej kastas fram och tillbaka som en trasdocka. Enda skillnaden var att jag använda samma mängd energi till att röra mig med samma hastighet som ett korallrev.
Efter några längder så började en muskel jag inte visste fanns att säga att den hade fått kramp och ville omedelbart avbryta. Jag funderade på saken och fastslog att det inte fanns en chans att jag skulle avbryta så tidigt. Nu kör vi muskeljävel. Med eller utan dig!
Då började den skumma jävla vadmuskeln (som det visade sig vara) att dra med sin polare vänster sida av röven i klagosången.
Har ni någonsin fått kramp i röven när ni simmat? Få inte det om ni kan låta bli. Det är oerhört förnedrande eftersom man tror att folk kan se att man får kramp. Med enorma kraftansträngningar så plaskade jag fram till kanten och tog det lite lugnare.
Eftersom min vanliga träningsrutin består i att blinka, andas och byta kanal med fjärrkontrollen så blev jag ganska snabbt anfådd och svettig.
Att bli andfådd och svettig när man är i vattnet är också en sån där sak som är jävligt märklig. Jag är i vatten! Hur kan jag svettas?! Jag borde ju kylas ner av vattnet väl?! Andfådd i vatten är helt livsfarligt. Blir man lite andfådd när man springer kan man ju ifall det kniper bara släppa allt och ramla ihop i en hög och andas.
Gör man det i vatten så sjunker du till botten och får titta på Agda Jönåker underifrån när hon som någon jävla Delfinhybrid glider fram i vattnet omöjligt snabbt med tanke på hennes bastanta form.
Badmössa hade hon också.
I vilket fall som helst så sporrade jag mig själv till det yttersta att åtminstonde simma några längder till. Vilket jag faktiskt gjorde. Men när jag var på väg in mot sista få metrarna så ramlade båda mina armar av och då kände jag att det fick räcka.
En dusch och en bastu senare så kändes det som att hela kroppen hade körts i en torktumlare i cirka 60 år för jag kände mig äldre och skruttigare än innan jag gick ner i ålderdomens källa i Åkeshovs simhall.
Nu sitter jag här vid datorn och skriver ett blogginlägg med den sista styrkan jag har kvar och jag undrar om ens den här meningen kommer att bli färd
Elden vi bär på.
Allting blir lite suddigt, ett kort ögonblick av förvirring innan allting stålsätter sig. Jag känner hur varenda muskel i min kropp spänner sig och slappnar av, som för att kolla att de är beredda. Min puls ökar och jag känner hur varenda fiber i min kropp fylls på med adrenalin.
Hela min kropp njuter av detta. Den känns som om den aldrig varit sjuk, aldrig varit skadad.
Det känns om om den aldrig känt någon annan känsla än just denna.
Den har aldrig varit starkare. Den har aldrig varit så medveten om allt den är kapabel till, varenda muskelfäste i min kropp brinner av iver. En eld har tänts inom mig och jag vet inte om jag ska låta den brinna eller försöka kväva den.
Det susar i öronen och jag känner igen vad som håller på att hända. Jag är arg. Jag är rasande. Jag är beredd på att slåss.
Jag inser att jag omedvetet testar musklerna i högerarmen, musklerna vet precis vad de ska göra och väntar bara på att släppas loss.
En viskning sprids i min kropp: "Gör det." Jag känner mig illa till mods. Viskningen ökar i volym. "Gör det!"
En viskning sprids i min kropp: "Gör det." Jag känner mig illa till mods. Viskningen ökar i volym. "Gör det!"
Viskningen går över till ett vrål som suddar ut allt annat ljud runtomkring mig:
"GÖR DET! GÖR DET GÖR DET GÖR DET!"
Jag fokuserar på att hålla händerna stilla, söker efter reson, söker efter ett alternativ. Det är tyst.
Hjärnan är avstängd just nu, det är bara elden som svarar.
"Gör det."
Musklerna spänner, slappnar av, spänner, slappnar av. Jag fokuserar på att bara andas som jag märker att jag har börjat göra väldigt tungt. Jag är inte anfådd, jag är inte trött. Jag fyller lungorna med luft, andningen störs av hammaren som slår i mitt bröst.
Andas in, andas ut. Det är allt jag behöver göra nu. Fokusera på det! ANDAS!
ANDAS! ANDAS! ANDAS!!!
Det känns som att mitt bröst ska explodera av de våldsamma slagen från hjärtat.
ANDAS ANDAS ANDAS!!!
Jag fokuserar på att ta djupa andetag. Stänger ute världen runtomkring. Min strid är inuti.
Händerna skakar och jag tvingar dem att greppa om mitt paraply. Enbart för att jag ska veta var de är någonstans.
Andas... andas... andas...
Efter vad som verkar vara flera timmar så händer något.
Eldens fladdrar till. Den försöker igen. "Gör det!"
"Gör det."
"Gör det..."
Jag känner hur elden fladdrar till ännu mer.
"NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ!"
Hjärnan är på igen.
Reson tar över.
Musklerna är arga. Långsamt, långsamt känner jag hur adrenalinet släpper och jag skakar ännu mer.
Hela min kropp skriker åt mig. Den är arg och besviken. "DU HADE INGEN RÄTT!" jag skakar fortfarande.
"JAG VAR BEREDD!!!"
"Jag var beredd..."
Elden pyr nu. Inte helt släckt. Men långt ifrån det inferno som nyss hade mig i sitt grepp.
En del av mig har förnekats. En del av mig hade gjort sig redo för en enda sak och den blev nekad sitt syfte.
En del av mig har förnekats. En del av mig hade gjort sig redo för en enda sak och den blev nekad sitt syfte.
Jag förstår den, under vad som kändes som en evighet var jag ett osäkrat vapen som aldrig fick avfyras.
Jag var ett svärd ur sin skida som aldrig fick smaka blod.
Jag var raseri och jag fick inte släppas loss.
10 minuter tidigare står jag på en fullpackad spårvagn och folk fortsätter att strömma in. Det är redan för trångt för att det ska vara bekvämt.
En ung kille och 3 tjejer hoppar på tåget och den unga killen trycker upp mig mot en vägg för att lämna plats åt tjejerna.
"Du vet att det står någon bakom dig va?" frågar jag.
"Jajajaja...." får jag tillbaka. "Det är trångt, so what"
"Men varför hoppade du på då?" frågar jag.
"Jaha?! Skulle jag skita i att åka hem eller?"
Jag säger ingenting, orkar inte ta diskussionen.
Han pratar med sina tjejkompisar och jag hör honom ge gliringar mot mig.
"Hattnisse här bakom är ju så jävla munter"
Vilken fantasi killen har.
Några hoppar av, lite utrymme frigörs och vi kan stå ganska bra.
Killen fortsätter vara dryg.
Ser honom ta sats och slår in i mig med hela kroppen och försöker maskera det som om han tappade balansen.
"Så det kan gå!" Säger jag, drypande av ironi.
"Nu är han minsann trevlig?! Nu när det finns plats!"
Allting blir lite suddigt, ett kort ögonblick av förvirring innan allting stålsätter sig. Jag känner hur varenda muskel i min kropp spänner sig och slappnar av, som för att kolla att de är beredda. Min puls ökar och jag känner hur varenda fiber i min kropp fylls på med adrenalin...
Dag 1+2 i NYC.
Okej, så jag har inte bloggat sen man uppfann bokstaven "F" men det här kan faktiskt förtjäna lite egobloggande.
Vi är i New York, Big Apple, New Amsterdam. (Det hette så ända tills holländaren sålde stället och började jobba på AT&T supporten istället. Nåväl. Första dagen:
Börjar med en lång flygresa med lagom mycket turbulens, sådär så att man precis klarar av att läsa boken med en "I'm cool...." nonchalant attityd utan att folk fattar att man egentligen tänker "Jag måste tänka på något ballt innan jag dör!!!" och direkt börjar tänka på Batman. Okej, det var väl egentligen inte så farligt, men är man lite skrajsen över att man befinner sig i en aluminium tub strax under röven på gud så är man.
Efter att ha landat i denna metropol av metropoler så kliver man på bussen till Grand Central Station, som tar cirka 1½ timme och då har vi kört sammanlagt 400 meter (känns det som). Sverige har mycket att lära sig om trafikköer från NYC.
Efter att ha väntat under en bro i 40 minuter på att få en liten van att köra oss till vårt hotell märker vi att hotellet ser ut som Ghostbusters högkvarter, tyvärr är det lika skitit som Ghostbusters högkvarter när de håller på att flytta in. Efter att ha fått vår nyckel så går vi och lägger oss. Eftersom vår AC lät som en astmasjuk mammut bestämde vi oss för att stänga av den, sen tror jag att vårt kylskåp hade någon form av bronkit eftersom det harklade sig i 10 minuter var 30 minut. Sådär lagom att man hinner somna igen innan det väcker dig med ett vrålande "HARRKKKKRKRKRRRKKRMMMMMMMMMM!!!!!!" Efter att ha kommit fram till att detta hotell är en dyr knarkarkvart så somnar vi och lyckas få några timmars sömn. Nu börjar...
Dag 2: Vi går upp och vill ut ur detta skabbhotell fortare än kvickt. (Sa jag förresten att hissen hade någon form av reumatism och gick långsammare än sirap på nedåttjack?) Vi går två gator upp och svänger in på en gata och ser att där finns det ju ett hotel som har en entré överhuvudtaget! Vi går in som hungriga och rädda små barn och frågar om vi får bo här i några nätter? "Come to us!" säger de och visar ett rum som de har att bjuda på. Eftersom det inte är några fläckar någonstans och sängen ser ut som en säng och inte låter som en metallburk med rostiga bultar i så bestämmer vi oss för att bo där istället. Tillbaks till Hotel Misär och säger "F*CK THIS SHIT!" Betalar för 1 natt och flyttar över våra väskor till Hotel Lycka. Någonstans däremellan äter vi frukost på ett diner. Jag åt Bacon och ägg på rostat bröd. Med Ketchup (When in rome ya know!). Kaffet smakade kaffe fast utan kaffesmaken. Svagt som attan, men det är inte deras fel. Hela USA har ju missat poängen med kaffe.
Var var jag? Jo! Efter att vi bytt hotell och fått i oss käk så är vi glada igen. Vi går ut och då är i princip hela 5th Avenue avstängt på grund av Veterans Day! En parad som går genom hela stan med gamla krigsahjältar och deras fans. Alla var glada och vevade loss med amerikanska flaggor. Jag ville inte veva med en amerikansk flagga eftersom jag tycker att de är lite för glada i att kriga med andra länder. Man kan inte äta kakan och sen ha en parad för att folk överlevde kakan... eller nåt.
Efter att ha knatat i 400 mil i en riktning så kom vi till Central Park, där finns Applestore! Fin butik med massor med människor i. Massa roliga prylar oxå som man kan pilla på. Vi kommer köpa en Ipad, för att... vi... behöver... verkligen en sån... pryl. Eller så vill vi bara gärna ha en onödig lyxpryl som man kan surfa på i soffan. Skitbökigt att ta sig alla 5 steg runt bokhyllan för att sätta mig vid en riktig dator.
Efter Applestore så gick vi tillbaka fast på en annan gata. Lyckan var total av att få komma hem och lägga sig framför dumburken och ta av sig skorna som brann för att de aldrig blivit använda så mycket på en dag förut.
Dag 3: Kommer imorgon, nu ligger jag i sängen och det är 37845 filmer på samtidigt och jag ska bläddra igenom dem alla så att jag får ihop en superfilm: "Juno in black collateral pretty damaged woman from hell"
*Juno, Men in Black, Collateral Damage, Pretty Woman och From Hell om ni undrade*
Godnatt från ett varmkallt New York!!!
Vi är i New York, Big Apple, New Amsterdam. (Det hette så ända tills holländaren sålde stället och började jobba på AT&T supporten istället. Nåväl. Första dagen:
Börjar med en lång flygresa med lagom mycket turbulens, sådär så att man precis klarar av att läsa boken med en "I'm cool...." nonchalant attityd utan att folk fattar att man egentligen tänker "Jag måste tänka på något ballt innan jag dör!!!" och direkt börjar tänka på Batman. Okej, det var väl egentligen inte så farligt, men är man lite skrajsen över att man befinner sig i en aluminium tub strax under röven på gud så är man.
Efter att ha landat i denna metropol av metropoler så kliver man på bussen till Grand Central Station, som tar cirka 1½ timme och då har vi kört sammanlagt 400 meter (känns det som). Sverige har mycket att lära sig om trafikköer från NYC.
Efter att ha väntat under en bro i 40 minuter på att få en liten van att köra oss till vårt hotell märker vi att hotellet ser ut som Ghostbusters högkvarter, tyvärr är det lika skitit som Ghostbusters högkvarter när de håller på att flytta in. Efter att ha fått vår nyckel så går vi och lägger oss. Eftersom vår AC lät som en astmasjuk mammut bestämde vi oss för att stänga av den, sen tror jag att vårt kylskåp hade någon form av bronkit eftersom det harklade sig i 10 minuter var 30 minut. Sådär lagom att man hinner somna igen innan det väcker dig med ett vrålande "HARRKKKKRKRKRRRKKRMMMMMMMMMM!!!!!!" Efter att ha kommit fram till att detta hotell är en dyr knarkarkvart så somnar vi och lyckas få några timmars sömn. Nu börjar...
Dag 2: Vi går upp och vill ut ur detta skabbhotell fortare än kvickt. (Sa jag förresten att hissen hade någon form av reumatism och gick långsammare än sirap på nedåttjack?) Vi går två gator upp och svänger in på en gata och ser att där finns det ju ett hotel som har en entré överhuvudtaget! Vi går in som hungriga och rädda små barn och frågar om vi får bo här i några nätter? "Come to us!" säger de och visar ett rum som de har att bjuda på. Eftersom det inte är några fläckar någonstans och sängen ser ut som en säng och inte låter som en metallburk med rostiga bultar i så bestämmer vi oss för att bo där istället. Tillbaks till Hotel Misär och säger "F*CK THIS SHIT!" Betalar för 1 natt och flyttar över våra väskor till Hotel Lycka. Någonstans däremellan äter vi frukost på ett diner. Jag åt Bacon och ägg på rostat bröd. Med Ketchup (When in rome ya know!). Kaffet smakade kaffe fast utan kaffesmaken. Svagt som attan, men det är inte deras fel. Hela USA har ju missat poängen med kaffe.
Var var jag? Jo! Efter att vi bytt hotell och fått i oss käk så är vi glada igen. Vi går ut och då är i princip hela 5th Avenue avstängt på grund av Veterans Day! En parad som går genom hela stan med gamla krigsahjältar och deras fans. Alla var glada och vevade loss med amerikanska flaggor. Jag ville inte veva med en amerikansk flagga eftersom jag tycker att de är lite för glada i att kriga med andra länder. Man kan inte äta kakan och sen ha en parad för att folk överlevde kakan... eller nåt.
Efter att ha knatat i 400 mil i en riktning så kom vi till Central Park, där finns Applestore! Fin butik med massor med människor i. Massa roliga prylar oxå som man kan pilla på. Vi kommer köpa en Ipad, för att... vi... behöver... verkligen en sån... pryl. Eller så vill vi bara gärna ha en onödig lyxpryl som man kan surfa på i soffan. Skitbökigt att ta sig alla 5 steg runt bokhyllan för att sätta mig vid en riktig dator.
Efter Applestore så gick vi tillbaka fast på en annan gata. Lyckan var total av att få komma hem och lägga sig framför dumburken och ta av sig skorna som brann för att de aldrig blivit använda så mycket på en dag förut.
Dag 3: Kommer imorgon, nu ligger jag i sängen och det är 37845 filmer på samtidigt och jag ska bläddra igenom dem alla så att jag får ihop en superfilm: "Juno in black collateral pretty damaged woman from hell"
*Juno, Men in Black, Collateral Damage, Pretty Woman och From Hell om ni undrade*
Godnatt från ett varmkallt New York!!!
Finns du där när jag kommer upp?
Vågorna slår högt över mitt huvud, stormar och drar mig ner i djupet. Djupare och djupare sjunker jag tills dess att jag inte längre ser någonting.
Allt omkring mig är mörker. Mörkret tar inte slut. Jag sträcker ut en hand i panik för att känna att någonting är där.
Det finns något där.
Värme, en solstråle framför min hand.
Ytan finns plötsligt däruppe. Kanske skymtas det en sol där?
Sist var det stormigt, jobbigt och hårt. Är det inte så däruppe fortfarande? Istället för att simma hela vägen upp så tar jag mig bara en bit.
Det är obehagligt där, det känns för bra för att vara sant. Vågorna ser ju så lugna ut. Solen är faktiskt där. Men är det bara som jag tror?
Jag stannar här en stund till.
Sakta sjunker jag neråt. Jag märker det inte själv men det gör jag.
Mörker är där igen. Solen är borta och vågorna sliter och drar i mig.
Paniken tar överhanden och jag sträcker mig ut efter något, vad som helst, och jag känner något.
Ljus, värme, en solstråle.
Solen skiner där uppe. Men finns solen kvar när jag kommer upp?
Det är bara jag som kan ta mig till ytan för att ta reda på det.
Mörkret har blivit min vän, mörkret har skyddat mig från... ja... vad har det skyddat mig ifrån? Mer mörker?
Eller har det hållit mig borta från solen? Har det ljugit för mig all denna tid? Finns solen verkligen där?
Får jag vara i solen?
Sjunker jag djupare igen så kanske inte solen hittar mig mer?
Varför är det så svårt att överge detta mörker? Denna lögn som dragits ner framför mina ögon?
Har jag sett den så länge att jag tror att det är sant? Varför lockar mörkret mig så mycket när solen är här ovanför?
Kommer solen att hitta mig igen?
Jag är säker på, att om mörkret hittar mig igen så försvinner solen för alltid.
Fast är det mörkret som hittar mig, eller är det jag som hittar mörkret?
Jag är rädd för att fastna på vägen upp, jag är rädd att jag inte är jag när jag kommer dit. Jag är rädd att försvinna in i mörker och aldrig få se solen igen.
Det skrämmer mig till döds.
Jag vill inte längre vara rädd. Jag vill inte längre leva i mörker.
Finns du där när jag kommer upp solen? Det är långt upp, men jag börjar nu.
Jag hoppas du visar mig vägen när jag inte hittar själv.
Det finns bara vi nu.
En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
...och där hände det.
Det man har fasat för i så många år. Det som har varit det jobbigaste i mitt liv de senaste 12 åren. Det som känns som om kroppen håller på att skaka sönder i atomer. Man orkar nästan inte vara där man står. Men man har inget val.
Livet är en jävla märklig resa. Det som man trycker bort så hårt och så länge försvinner inte. Det göms, det gror, det växer till sig med varje minut av varje timme av varje dag. Man märker den aldrig växa. Man ser den inte komma förrän den står utanför din dörr och sakta, sakta trycker sig in.
Det finns inget annat du kan göra än att stå och ta emot det. Förberedd eller inte. En miljard förklaringar och inte en enda som stämmer. Alla saker du intalar dig själv är precis just det.
Saker du intalar dig själv.
Imorgon är min dag kommen, den kommer utan tvekan att vara en av de värsta i mitt liv hittils. Men jag kan inte stoppa den. Jag måste släppa in den för det finns inget annat sätt.
Så här står jag nu. Väntandes på det oundvikliga. Står som fastfrusen i det block av is som jag trodde skyddade mig. Men som istället bara håller mig fast i en plats jag hatar.
Imorgon kommer förbannelsens klimax, min oundvikliga dom, och till sist: Min frigörelse.
Kanske är det en pånyttfödelse. En alarmklocka som äntligen sätter igång.
I vilket fall som helst så hoppas jag innerligt att efter imorgon kommer jag kunna titta tillbaka på vad jag gjort och spotta på det.
Om flera år kommer jag skratta åt det och le, för att sedan höra skrattet klinga av och komma tillbaka till de tankar som höll mig fången och avsky dem återigen.
Men nu står jag bara och väntar, den del av mig som kommer att dö imorgon skriker för att behålla sin makt över mig. Den har varit min vän i så många år att det kommer att bli ett bittert avsked. Samtidigt känner jag ett ursinnigt raseri mot den.
Även när jag skriver detta så vrålar den att inte skriva färdigt denna blogg.
Den ber mig sudda ut alla ord, alla meningar som bygger upp till dess oundvikliga död.
"Ställ dig i skuggan igen, jag tar hand om dig!"
En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
Jag är patetisk i min enfald, men imorgon kommer döden för mig.
Imorgon blir jag fri.
//Lajjas
Det man har fasat för i så många år. Det som har varit det jobbigaste i mitt liv de senaste 12 åren. Det som känns som om kroppen håller på att skaka sönder i atomer. Man orkar nästan inte vara där man står. Men man har inget val.
Livet är en jävla märklig resa. Det som man trycker bort så hårt och så länge försvinner inte. Det göms, det gror, det växer till sig med varje minut av varje timme av varje dag. Man märker den aldrig växa. Man ser den inte komma förrän den står utanför din dörr och sakta, sakta trycker sig in.
Det finns inget annat du kan göra än att stå och ta emot det. Förberedd eller inte. En miljard förklaringar och inte en enda som stämmer. Alla saker du intalar dig själv är precis just det.
Saker du intalar dig själv.
Imorgon är min dag kommen, den kommer utan tvekan att vara en av de värsta i mitt liv hittils. Men jag kan inte stoppa den. Jag måste släppa in den för det finns inget annat sätt.
Så här står jag nu. Väntandes på det oundvikliga. Står som fastfrusen i det block av is som jag trodde skyddade mig. Men som istället bara håller mig fast i en plats jag hatar.
Imorgon kommer förbannelsens klimax, min oundvikliga dom, och till sist: Min frigörelse.
Kanske är det en pånyttfödelse. En alarmklocka som äntligen sätter igång.
I vilket fall som helst så hoppas jag innerligt att efter imorgon kommer jag kunna titta tillbaka på vad jag gjort och spotta på det.
Om flera år kommer jag skratta åt det och le, för att sedan höra skrattet klinga av och komma tillbaka till de tankar som höll mig fången och avsky dem återigen.
Men nu står jag bara och väntar, den del av mig som kommer att dö imorgon skriker för att behålla sin makt över mig. Den har varit min vän i så många år att det kommer att bli ett bittert avsked. Samtidigt känner jag ett ursinnigt raseri mot den.
Även när jag skriver detta så vrålar den att inte skriva färdigt denna blogg.
Den ber mig sudda ut alla ord, alla meningar som bygger upp till dess oundvikliga död.
"Ställ dig i skuggan igen, jag tar hand om dig!"
En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
Jag är patetisk i min enfald, men imorgon kommer döden för mig.
Imorgon blir jag fri.
//Lajjas
Vad borde jag känna?
Tangentbordet ser lustigt ut... jag känner igen var alla knappar sitter... hur jag ska hålla för att skriva rätt... men det är ändå något som gör att det inte känns rätt. Det enda som kan ha ändrats är min inställning till vad jag ska skriva nu. Men det jag känner att jag skriver är rätt. Jag tänker inte på orden längre. Det är bara känslan som för mig vidare.
Jag tänker på vad som har hänt och kanske på vad jag borde ha gjort.
Nu är det ganska längesedan. Men även fast det var ett bra tag sedan så sliter det tag i mitt liv och ändrar om det i en riktning jag aldrig valde. Någon annan valde det för mig och det måste jag helt plöstligt acceptera.
Jag tänker bara på en sak just nu. Om jag hade varit först.
Tänk om jag hade slagit till först.
Om jag hade dragit tillbaka vad som då var min starka arm till ett slag. Om jag hade slagit honom rakt över näsan, eller rakt över de tre nedre revbenen, om jag hade brutit ett av hans ben i kroppen. Hade det här varit hans historia då?
Den som jag lever varje dag. Det som jag känner flera gånger om dagen, det som jag bara vill få överstökat. Det som höll mig vaken i två veckor efter operationen.
Det som stör mig mest är nog att jag inte kan svara på följande fråga:
Hade jag kunnat byta plats med honom, hade jag kunnat vara frisk och han skadad, hade jag då bytt plats med honom?
Varför står jag här, skadad? Varför kan jag inte vilja att han var det?
Är jag svag? Är jag omtänksam?
Varför känner jag fruktan inför en rättegång som är till för min fördel?
Kan ni svaret så kommentera gärna. För jag är helt jävla lost.
//Elias
Jag tänker på vad som har hänt och kanske på vad jag borde ha gjort.
Nu är det ganska längesedan. Men även fast det var ett bra tag sedan så sliter det tag i mitt liv och ändrar om det i en riktning jag aldrig valde. Någon annan valde det för mig och det måste jag helt plöstligt acceptera.
Jag tänker bara på en sak just nu. Om jag hade varit först.
Tänk om jag hade slagit till först.
Om jag hade dragit tillbaka vad som då var min starka arm till ett slag. Om jag hade slagit honom rakt över näsan, eller rakt över de tre nedre revbenen, om jag hade brutit ett av hans ben i kroppen. Hade det här varit hans historia då?
Den som jag lever varje dag. Det som jag känner flera gånger om dagen, det som jag bara vill få överstökat. Det som höll mig vaken i två veckor efter operationen.
Det som stör mig mest är nog att jag inte kan svara på följande fråga:
Hade jag kunnat byta plats med honom, hade jag kunnat vara frisk och han skadad, hade jag då bytt plats med honom?
Varför står jag här, skadad? Varför kan jag inte vilja att han var det?
Är jag svag? Är jag omtänksam?
Varför känner jag fruktan inför en rättegång som är till för min fördel?
Kan ni svaret så kommentera gärna. För jag är helt jävla lost.
//Elias
Tillbaka hos broder!
Nu är jag efter helgens äventyr tillbaka hos min bror i Enköping!
"Men hur kom du dit i första början?" Frågar ni er säkert då!
Jodu! I Fredags åkte jag med min flickvän och hennes pappa från Faluns lugna o trygga vrå för att bosätta mig i storstaden!
Sommarlovet är här och det innebär att man ska jobba, sola, ta det lugnt, bada och andra roliga äventyr!
Efter en bilresa på cirka två timmar var vi framme i Enköping där min första anhalt var. Min bror med familj bor där och jag hälsar på under veckan. (sjukt spännande blogg idag eller hur?)
Efter att ha mellanlandat där så åkte jag in till stockholms stad för att fira en kompis som fyllt år! Mycket roligt!
Trevliga människor som man inte sett på år och dar och god dryck! Recept på skoj!
Sedan blir man lite för onykter och bestämmer sig för att dra på efterfest hos en polare med hans rosevin och sitta o snacka skit till klockan 7 på morgonen.
Varför gör jag sånt här? Jag är 25 år gammal. Jag fyller 26 om två månader. Jag ska veta bättre än att dricka alkohol som om jag vore 18. Som tur är har jag upptäckt den ultimata antibakis kuren tack vare min vän Ludvig. (Blåser till fanfar)
Men likt förbaskat! Jag behöver min sömn! Annars sover jag ju tills nästa årstid! Jag är ingen unge längre.
Nåväl... kanske blir det här sista sommaren med att beställa in "en till öl". Vi får se vi får se...
Här är jag i alla fall igen. Hos min bror. Klockan är nästan 9 och jag har varit uppe sedan 05:30. Varför? DET ÄR FÖR VARMT! Det går inte att sova längre!
Snart kommer broder min hem från jobbet igen, vilket ger mig lite tid att spendera med Mårten (den yngsta av brorsbarnen) och tröttna på att spela spel som han vill att jag spelar.
För övrigt så vill jag ge en shoutout till min söta flicka som bara är 12 minuter bort med tåg, men ändå så långt borta!
Men nu till helgen syns vi igen och slår på stora trumman i Västerås!
Det här inlägget var nog det tråkigaste jag någonsin skrivit. Om jag såg någon seriös bloggare skriva ett sånt här dåligt inlägg skulle jag troligen jaga rätt på personen, knacka på hans/hennes dörr och örfila personen i fråga tills den förstod vad för fel den hade gjort!
Ni som läser detta kan spara er en resa för jag börjar örfila mig själv redan nu!
Ha det gott i sommarvärmen!
//Lajjas *KLATSCH KLATSCH KLATSCH* "aaaaaaaaaaaaj!"
Ps, Om jag förargat någon under fredagens festligheter ber jag ödmjukast om ursäkt! Jag har visat prov på bättre manér! Ds.
"Men hur kom du dit i första början?" Frågar ni er säkert då!
Jodu! I Fredags åkte jag med min flickvän och hennes pappa från Faluns lugna o trygga vrå för att bosätta mig i storstaden!
Sommarlovet är här och det innebär att man ska jobba, sola, ta det lugnt, bada och andra roliga äventyr!
Efter en bilresa på cirka två timmar var vi framme i Enköping där min första anhalt var. Min bror med familj bor där och jag hälsar på under veckan. (sjukt spännande blogg idag eller hur?)
Efter att ha mellanlandat där så åkte jag in till stockholms stad för att fira en kompis som fyllt år! Mycket roligt!
Trevliga människor som man inte sett på år och dar och god dryck! Recept på skoj!
Sedan blir man lite för onykter och bestämmer sig för att dra på efterfest hos en polare med hans rosevin och sitta o snacka skit till klockan 7 på morgonen.
Varför gör jag sånt här? Jag är 25 år gammal. Jag fyller 26 om två månader. Jag ska veta bättre än att dricka alkohol som om jag vore 18. Som tur är har jag upptäckt den ultimata antibakis kuren tack vare min vän Ludvig. (Blåser till fanfar)
Men likt förbaskat! Jag behöver min sömn! Annars sover jag ju tills nästa årstid! Jag är ingen unge längre.
Nåväl... kanske blir det här sista sommaren med att beställa in "en till öl". Vi får se vi får se...
Här är jag i alla fall igen. Hos min bror. Klockan är nästan 9 och jag har varit uppe sedan 05:30. Varför? DET ÄR FÖR VARMT! Det går inte att sova längre!
Snart kommer broder min hem från jobbet igen, vilket ger mig lite tid att spendera med Mårten (den yngsta av brorsbarnen) och tröttna på att spela spel som han vill att jag spelar.
För övrigt så vill jag ge en shoutout till min söta flicka som bara är 12 minuter bort med tåg, men ändå så långt borta!
Men nu till helgen syns vi igen och slår på stora trumman i Västerås!
Det här inlägget var nog det tråkigaste jag någonsin skrivit. Om jag såg någon seriös bloggare skriva ett sånt här dåligt inlägg skulle jag troligen jaga rätt på personen, knacka på hans/hennes dörr och örfila personen i fråga tills den förstod vad för fel den hade gjort!
Ni som läser detta kan spara er en resa för jag börjar örfila mig själv redan nu!
Ha det gott i sommarvärmen!
//Lajjas *KLATSCH KLATSCH KLATSCH* "aaaaaaaaaaaaj!"
Ps, Om jag förargat någon under fredagens festligheter ber jag ödmjukast om ursäkt! Jag har visat prov på bättre manér! Ds.
Early one morning...
Sådär... nu har det hänt igen. Natt utan sömn. Börjar bli trött på att sova varannan natt och varannan dag. Om någon av er har några tips på hur man ska kunna somna varje natt så får ni gärna höra av er.
Vad har hänt sen förra inlägget? Egentligen ingenting... jag har misslyckats fatalt med att sova, jag har spenderat tid framför datorn och slitit med tentamen. Jag har tittat på värdelös television. (Har lärt mig med några sekunders marginal förutspå när nästa reklampaus kommer, japp jag lär mig nyttiga saker här i livet)
För att återgå till något som är på gränsen till intressant så kan jag ju berätta att det är fredag idag och vännen Caroline fyller 20! Grattis Carro! *blåser till fanfar* Förutom att Carro fyller år *blåser till fanfar* så är det dessutom första dagen av helgen! (Typ) Ikväll får man utan att känna sig skamsen gå ut o dricka en öl eller tolv och får vara uppe huuur läääänge man viiiill! Känner jag mig själv rätt så kommer jag att slockna så fort jag är klar med tentorna, väckas av min underbara flickvän som vill ut o grilla. Jag kommer då att sätta mig i badkaret, vrida på kranen, och somna. Efter att grannarna klagat över att en mystisk sjö bildas i deras tak kommer jag att vakna till deras läskiga skrik och klä på mig kläder.
Sedan är det grilla som gäller! Kött och åter kött ska läggas och renas i en "Gör det själv" skärseld för att enligt fornnordisk ritual slitas till stycken mellan tänderna och åtföljas av sin goda vän ölen.
När sedan denna ritual är genomförd och gudarna är nöjda och man rapar upp hela revben från en ko är det en härlig tid som väntar.
Man jäser i den sol som finns kvar, pratar med nära och kära och bara är!
Men innan allt detta trefliga och o så lidelsefulla kan börja måste jag bli klar med tenta, städa igenom lägenheten, eftersom jag kommer ner till stockholm på lördag!!! *blåser till fanfar*, och till slut packa ner alla rena och skitiga kläder så att jag slipper vara naken den här sommaren också.
Ni som har läst och tyckt att detta var intressant eller bara fånigt får ha en trevlig kväll/morgon/whatever.
På återseende!
//Lajjas
Vad har hänt sen förra inlägget? Egentligen ingenting... jag har misslyckats fatalt med att sova, jag har spenderat tid framför datorn och slitit med tentamen. Jag har tittat på värdelös television. (Har lärt mig med några sekunders marginal förutspå när nästa reklampaus kommer, japp jag lär mig nyttiga saker här i livet)
För att återgå till något som är på gränsen till intressant så kan jag ju berätta att det är fredag idag och vännen Caroline fyller 20! Grattis Carro! *blåser till fanfar* Förutom att Carro fyller år *blåser till fanfar* så är det dessutom första dagen av helgen! (Typ) Ikväll får man utan att känna sig skamsen gå ut o dricka en öl eller tolv och får vara uppe huuur läääänge man viiiill! Känner jag mig själv rätt så kommer jag att slockna så fort jag är klar med tentorna, väckas av min underbara flickvän som vill ut o grilla. Jag kommer då att sätta mig i badkaret, vrida på kranen, och somna. Efter att grannarna klagat över att en mystisk sjö bildas i deras tak kommer jag att vakna till deras läskiga skrik och klä på mig kläder.
Sedan är det grilla som gäller! Kött och åter kött ska läggas och renas i en "Gör det själv" skärseld för att enligt fornnordisk ritual slitas till stycken mellan tänderna och åtföljas av sin goda vän ölen.
När sedan denna ritual är genomförd och gudarna är nöjda och man rapar upp hela revben från en ko är det en härlig tid som väntar.
Man jäser i den sol som finns kvar, pratar med nära och kära och bara är!
Men innan allt detta trefliga och o så lidelsefulla kan börja måste jag bli klar med tenta, städa igenom lägenheten, eftersom jag kommer ner till stockholm på lördag!!! *blåser till fanfar*, och till slut packa ner alla rena och skitiga kläder så att jag slipper vara naken den här sommaren också.
Ni som har läst och tyckt att detta var intressant eller bara fånigt får ha en trevlig kväll/morgon/whatever.
På återseende!
//Lajjas
BLOGG!
God dag alla mina undersåtar! Så ljuvligt världen är med er i mina bakhasor!
Jag har skaffat en blogg! Jag har ingen aning om varför eftersom jag är världens troligen ointressantaste människa.
För mitt första inlägg tänkte jag berätta vad jag gjort idag!
INTE ETT JÄVLA SMACK!
Helt sjukt! Jag vaknade och gick upp, sen dess har jag suttit framför datorn o gjort totalt meningslösa men tidskrävande småsaker och faktiskt jobbat lite på en hemtenta som jag har. Just ja... jag gick och handlade oxå.
Förutom det har dagen sprungit iväg från mig. Det är ohyggligt varmt ute, hade jag energi hade jag kastat mig ut i shorts o sprungit ner till vattnet för att titta på saker som kom flytande, saker som sjönk eller bara suttit där och njutit av vädret.
Men det har jag inte gjort.
Dessutom tror jag att jag äntligen fått allergier. Jag har haft lindriga besvär tidigare sommrar som gått över efter några dagar, men nu tror jag att skiten är kvar för att stanna. Varje morgon vaknar jag nämligen och jag undrar om jag gått ut o lagt mig med ansiktet ner i en sandlåda några timmar. Halsen är helt körd, näsan likaså. Om det inte vore så sjukt varmt ute så skulle jag tro att jag hade feber oxå.
Nåväl... snart är det slut med den skiten. Sommarlovet börjar o då ska jag sova i ett syrgastält med steriliserade pyjamasbrallor varje natt. Jag längtar.
Ha en trevlig sommar och till er allergiker där ute: Keep on nysing!
//Lajjas
Jag har skaffat en blogg! Jag har ingen aning om varför eftersom jag är världens troligen ointressantaste människa.
För mitt första inlägg tänkte jag berätta vad jag gjort idag!
INTE ETT JÄVLA SMACK!
Helt sjukt! Jag vaknade och gick upp, sen dess har jag suttit framför datorn o gjort totalt meningslösa men tidskrävande småsaker och faktiskt jobbat lite på en hemtenta som jag har. Just ja... jag gick och handlade oxå.
Förutom det har dagen sprungit iväg från mig. Det är ohyggligt varmt ute, hade jag energi hade jag kastat mig ut i shorts o sprungit ner till vattnet för att titta på saker som kom flytande, saker som sjönk eller bara suttit där och njutit av vädret.
Men det har jag inte gjort.
Dessutom tror jag att jag äntligen fått allergier. Jag har haft lindriga besvär tidigare sommrar som gått över efter några dagar, men nu tror jag att skiten är kvar för att stanna. Varje morgon vaknar jag nämligen och jag undrar om jag gått ut o lagt mig med ansiktet ner i en sandlåda några timmar. Halsen är helt körd, näsan likaså. Om det inte vore så sjukt varmt ute så skulle jag tro att jag hade feber oxå.
Nåväl... snart är det slut med den skiten. Sommarlovet börjar o då ska jag sova i ett syrgastält med steriliserade pyjamasbrallor varje natt. Jag längtar.
Ha en trevlig sommar och till er allergiker där ute: Keep on nysing!
//Lajjas
