Finns du där när jag kommer upp?

Vågorna slår högt över mitt huvud, stormar och drar mig ner i djupet. Djupare och djupare sjunker jag tills dess att jag inte längre ser någonting.

Allt omkring mig är mörker. Mörkret tar inte slut. Jag sträcker ut en hand i panik för att känna att någonting är där.

Det finns något där.

Värme, en solstråle framför min hand.
Ytan finns plötsligt däruppe. Kanske skymtas det en sol där?

Sist var det stormigt, jobbigt och hårt. Är det inte så däruppe fortfarande? Istället för att simma hela vägen upp så tar jag mig bara en bit.

Det är obehagligt där, det känns för bra för att vara sant. Vågorna ser ju så lugna ut. Solen är faktiskt där. Men är det bara som jag tror?

Jag stannar här en stund till.

Sakta sjunker jag neråt. Jag märker det inte själv men det gör jag.

Mörker är där igen. Solen är borta och vågorna sliter och drar i mig.

Paniken tar överhanden och jag sträcker mig ut efter något, vad som helst, och jag känner något.

Ljus, värme, en solstråle.

Solen skiner där uppe. Men finns solen kvar när jag kommer upp?

Det är bara jag som kan ta mig till ytan för att ta reda på det.

Mörkret har blivit min vän, mörkret har skyddat mig från... ja... vad har det skyddat mig ifrån? Mer mörker?

Eller har det hållit mig borta från solen? Har det ljugit för mig all denna tid? Finns solen verkligen där?

Får jag vara i solen?

Sjunker jag djupare igen så kanske inte solen hittar mig mer?

Varför är det så svårt att överge detta mörker? Denna lögn som dragits ner framför mina ögon?

Har jag sett den så länge att jag tror att det är sant? Varför lockar mörkret mig så mycket när solen är här ovanför?

Kommer solen att hitta mig igen?
 
Jag är säker på, att om mörkret hittar mig igen så försvinner solen för alltid.

Fast är det mörkret som hittar mig, eller är det jag som hittar mörkret?

Jag är rädd för att fastna på vägen upp, jag är rädd att jag inte är jag när jag kommer dit. Jag är rädd att försvinna in i mörker och aldrig få se solen igen.

Det skrämmer mig till döds.

Jag vill inte längre vara rädd. Jag vill inte längre leva i mörker.

Finns du där när jag kommer upp solen? Det är långt upp, men jag börjar nu.

Jag hoppas du visar mig vägen när jag inte hittar själv.

Det finns bara vi nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0