lajjas

Förutom att hålla koll på spärrarna och på folket vid stationerna så har han vid Alvik ofta koll på räckena uppför trappan som leder upp mot Traneberg. Han går längs vägen som leder från stationen till trappan och håller en hand på räcket hela vägen. Ifall någon skulle vara i vägen så släpper han handräcket och springer runt personen för att hårt och bestämt slå ner handen på räcket igen.

Ibland står han bara nedanför trappan och hälsar på de som ska upp för trappan med ett hej och en nick.

Han är inte anställd av SL. Han är nog inte anställd någonstans.

Mest sannolikt är detta en tvångstanke han bär på. Han måste göra de här sakerna på de olika stationerna på gröna linjen annars... ja... annars vad?

Troligen håller hans hjärna honom fången på just detta område. Kanske är det det som får honom ut genom dörren? Han måste kolla in Alviks station, Islandstorget, Åkeshov och flera andra för att han måste.

I timmar så kollar han spärrar, handräcken, personer och trappor. Allt ska gå rätt till. 

En vän till mig hade sett en liknande individ. Han, om jag minns rätt, gick över en väg, fram och tillbaka, fram och tillbaka i flera timmar. När min vän berättade om det här så frågade han: "Undrar när hans hjärna låter honom sluta."

Den frågan fastnade hos mig och jag kunde inte undgå att undra samma sak om Gary Oldman på Alviks tunnelbanestation. 

När får han gå hem? När är alla spärrar ok, när är handräcket godkännt, och när är han helt nöjd med oss resande och vår prestation?

En del av mig tycker synd om honom, fångad i hans egen kropp, en vilja han inte kan förklara som tvingar honom till att göra allt ovanstående. Dag ut och dag in.

En annan del undrar: "Vet han något som inte vi vet?"

Denna mani är kanske något helt annat? Det kanske inte bara är en fix idé att kolla spärrar och handräcken. Det kanske är något större?
Det finns flera olika människor som har liknande beteenden. Men kanske med olika inriktningar?

Tänk nu, bara för en stund, att det är något annat som manar dessa människor till att göra detta? Att det finns något/någon som förklarar för dessa människor att detta måste göras. 

Kanske beskyddar de oss genom att göra dessa saker? Kanske är det ett sätt att behålla den balans vi andra tar för givet? Ifall dessa människor skulle ge upp kanske allting skulle gå fel? Alla de fysiska lagar vi vet om och lever efter kanske skulle ge vika? Kanske håller de undergången borta, en dag i taget, genom att göra just detta?

Jag är inte religiös eller allmänt troende på någon högre makt egentligen, men alla har någon gång underhållit tanken på någon kraft eller något väsen som vi inte kan förklara. 
Tänk ifall dessa människor med vad vi kallar tvångstankar egentligen är här för att se till att vi inte går under helt?

Kanske är det lättare för mig att känna att de har en mening bakom det de gör, att de känner en stolthet och att de kan titta på oss och tänka: "Jag gör det här för er skull".

Kanske är detta bara en positiv tanke för att slippa tänka att de faktiskt är fångade i sin egen kropp. Att de tvingas upprepa meningslösa saker timme ut och timme in, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

Gary Oldman går kanske upp varje morgon mot sin vilja, mot sitt bättre vetande och gör allt det här. Han kanske förstår att det är meningslöst och att det inte spelar någon egentlig roll om han står och kollar spärrarna i Alvik.

Men hans hjärna låter honom inte sluta.

Då hoppas jag innerligt att han gör detta av någon anledning, att han vet något som inte jag vet. Jag hoppas för hans skull att han har ett kall. Att han har en motivation och känner någon form av ro eller glädje eller stolthet i att han gör detta. Jag hoppas han tror att han gör det för allas vår skull.

För jag kan inte tänka mig ett värre fängelse än min egen kropp som varje dag tvingar mig att göra saker jag inte vill medans jag hopplöst tittar på och tyst ber om att få sluta.