lajjas

Tangentbordet ser lustigt ut... jag känner igen var alla knappar sitter... hur jag ska hålla för att skriva rätt... men det är ändå något som gör att det inte känns rätt. Det enda som kan ha ändrats är min inställning till vad jag ska skriva nu. Men det jag känner att jag skriver är rätt. Jag tänker inte på orden längre. Det är bara känslan som för mig vidare.

Jag tänker på vad som har hänt och kanske på vad jag borde ha gjort.

Nu är det ganska längesedan. Men även fast det var ett bra tag sedan så sliter det tag i mitt liv och ändrar om det i en riktning jag aldrig valde. Någon annan valde det för mig och det måste jag helt plöstligt acceptera.

Jag tänker bara på en sak just nu. Om jag hade varit först.

Tänk om jag hade slagit till först.

Om jag hade dragit tillbaka vad som då var min starka arm till ett slag. Om jag hade slagit honom rakt över näsan, eller rakt över de tre nedre revbenen, om jag hade brutit ett av hans ben i kroppen. Hade det här varit hans historia då?

Den som jag lever varje dag. Det som jag känner flera gånger om dagen, det som jag bara vill få överstökat. Det som höll mig vaken i två veckor efter operationen.

Det som stör mig mest är nog att jag inte kan svara på följande fråga:

Hade jag kunnat byta plats med honom, hade jag kunnat vara frisk och han skadad, hade jag då bytt plats med honom?

Varför står jag här, skadad? Varför kan jag inte vilja att han var det?

Är jag svag? Är jag omtänksam?


Varför känner jag fruktan inför en rättegång som är till för min fördel?


Kan ni svaret så kommentera gärna. För jag är helt jävla lost.


//Elias