En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
...och där hände det.
Det man har fasat för i så många år. Det som har varit det jobbigaste i mitt liv de senaste 12 åren. Det som känns som om kroppen håller på att skaka sönder i atomer. Man orkar nästan inte vara där man står. Men man har inget val.
Livet är en jävla märklig resa. Det som man trycker bort så hårt och så länge försvinner inte. Det göms, det gror, det växer till sig med varje minut av varje timme av varje dag. Man märker den aldrig växa. Man ser den inte komma förrän den står utanför din dörr och sakta, sakta trycker sig in.
Det finns inget annat du kan göra än att stå och ta emot det. Förberedd eller inte. En miljard förklaringar och inte en enda som stämmer. Alla saker du intalar dig själv är precis just det.
Saker du intalar dig själv.
Imorgon är min dag kommen, den kommer utan tvekan att vara en av de värsta i mitt liv hittils. Men jag kan inte stoppa den. Jag måste släppa in den för det finns inget annat sätt.
Så här står jag nu. Väntandes på det oundvikliga. Står som fastfrusen i det block av is som jag trodde skyddade mig. Men som istället bara håller mig fast i en plats jag hatar.
Imorgon kommer förbannelsens klimax, min oundvikliga dom, och till sist: Min frigörelse.
Kanske är det en pånyttfödelse. En alarmklocka som äntligen sätter igång.
I vilket fall som helst så hoppas jag innerligt att efter imorgon kommer jag kunna titta tillbaka på vad jag gjort och spotta på det.
Om flera år kommer jag skratta åt det och le, för att sedan höra skrattet klinga av och komma tillbaka till de tankar som höll mig fången och avsky dem återigen.
Men nu står jag bara och väntar, den del av mig som kommer att dö imorgon skriker för att behålla sin makt över mig. Den har varit min vän i så många år att det kommer att bli ett bittert avsked. Samtidigt känner jag ett ursinnigt raseri mot den.
Även när jag skriver detta så vrålar den att inte skriva färdigt denna blogg.
Den ber mig sudda ut alla ord, alla meningar som bygger upp till dess oundvikliga död.
"Ställ dig i skuggan igen, jag tar hand om dig!"
En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
Jag är patetisk i min enfald, men imorgon kommer döden för mig.
Imorgon blir jag fri.
//Lajjas
Det man har fasat för i så många år. Det som har varit det jobbigaste i mitt liv de senaste 12 åren. Det som känns som om kroppen håller på att skaka sönder i atomer. Man orkar nästan inte vara där man står. Men man har inget val.
Livet är en jävla märklig resa. Det som man trycker bort så hårt och så länge försvinner inte. Det göms, det gror, det växer till sig med varje minut av varje timme av varje dag. Man märker den aldrig växa. Man ser den inte komma förrän den står utanför din dörr och sakta, sakta trycker sig in.
Det finns inget annat du kan göra än att stå och ta emot det. Förberedd eller inte. En miljard förklaringar och inte en enda som stämmer. Alla saker du intalar dig själv är precis just det.
Saker du intalar dig själv.
Imorgon är min dag kommen, den kommer utan tvekan att vara en av de värsta i mitt liv hittils. Men jag kan inte stoppa den. Jag måste släppa in den för det finns inget annat sätt.
Så här står jag nu. Väntandes på det oundvikliga. Står som fastfrusen i det block av is som jag trodde skyddade mig. Men som istället bara håller mig fast i en plats jag hatar.
Imorgon kommer förbannelsens klimax, min oundvikliga dom, och till sist: Min frigörelse.
Kanske är det en pånyttfödelse. En alarmklocka som äntligen sätter igång.
I vilket fall som helst så hoppas jag innerligt att efter imorgon kommer jag kunna titta tillbaka på vad jag gjort och spotta på det.
Om flera år kommer jag skratta åt det och le, för att sedan höra skrattet klinga av och komma tillbaka till de tankar som höll mig fången och avsky dem återigen.
Men nu står jag bara och väntar, den del av mig som kommer att dö imorgon skriker för att behålla sin makt över mig. Den har varit min vän i så många år att det kommer att bli ett bittert avsked. Samtidigt känner jag ett ursinnigt raseri mot den.
Även när jag skriver detta så vrålar den att inte skriva färdigt denna blogg.
Den ber mig sudda ut alla ord, alla meningar som bygger upp till dess oundvikliga död.
"Ställ dig i skuggan igen, jag tar hand om dig!"
En dödsdömds sista vädjelse, en vansinnigs sista galenskap.
Jag är patetisk i min enfald, men imorgon kommer döden för mig.
Imorgon blir jag fri.
//Lajjas
Kommentarer
Trackback
